Igår beställde jag saker från internet. Det är en alldeles sådär speciellt fantastisk känsla! Man känner sig vuxen och risktagande samtidigt som man får sig en eller två eller tre superba prylar. Fetbra.
Har suttit och letat efter vilken som skulle kunna vara den tidigaste. Här är den:
Okej... men for real. En som blev tagen medan den här hårddisken existerade då... Eller den kanske följde med från den gamla datorn? Hur som helst. Here it is:
Från i november 2006 kommer detta mästerverk. Alice är... vadå, typ några månader gammal?
Sen hittade jag också en mapp som heter "Åååååh Sara..." med endast gamla och derpiga bilder av Sara Johansson. Jag tror hon skulle bli arg om jag laddade upp dem, men jag vill som ändå lägga ut att den mappen existerar och att den är underbar.
Sen avslutar vi bara med några andra finfina saker:
...skämt åsido. Jag är ju en sten! Som Simme och Garre sjöng ni vet... En annan låt som är sådär asigt sorglig och fin är ju den här, och den har jag haft på hjärnan i hemlighet ett antal dagar.
Matilda, Maja och Sara har nu lämnat oss. Fy farao. (Får man säga så??) Vilken tankeställare. Snart drar alla andra också... WÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!! Men det är okej. Nu tänker vi positivt här. Några få tappra riddare finns ju kvar. Sen får vi ju också en hel hög nya människor att hälsa på och anledningar att åka på roadtrip för! Bra! Bra där!
Imorgon blir det en ny tripp till Arbetsförmedlingen (Sökte ett jobb idag. Låt den informationen sjunka in nu...) och på lördag blir det jobb i hemtjänsten igen. Ska bli trevligt att träffa på några välkända ansikten från i somras igen.
I måndags slingade Sofia mitt hår. Jag, hon, Amanda, Markus och Julia åt chips och gurka med dipp, drack cider och såg film. Annars var det väl inte så mycket annat. Bara... Eller... Äsch, jag behöver inte berätta men... Okej... Jo... Eller... Okej. Hmm. Yes... Jamen nu. Okej, här kommer det... Okej: No offense, men... Sidecut. Varför? Och varför så många människor? Vad händer med världen?
Den senaste veckan har varit ungefär som ett sommarlov ska vara. (Om man räknar bort mina 4,5 timmar på arbetsförmedlingen i måndags...) Jag har badat, klättrat, grillat, bastat, fikat med vänner, haft picknick i en hamn och skrivit ett flummigt brev till mig själv i framtiden. Asnajs. Ikväll blir det till att mysa ännu mer med vännerna i något jag gillar att kalla "The Final Countdown". Det blir nog kanske eventuellt sista gången jag ser många innan de flyttar hit och dit och överallt.
Det blir blir tråkigt för mig, men rätt grymt för dem... Så det är ju nåt.
Jag ska inte låtsas att jag är ledsen för det här blogguppehållet som har varit. Det vore en av de största lögnerna genom tiderna, tätt bakom den trojanska hästen och Clinton/Lewinsky-affären. Nej, jag älskar att inte blogga! Det är så otroligt, obeskrivligt skönt att ni inte ens kan tänka er. Ändå är inte den här bloggen död. "Ack, om det ändå vore så" tänker ni då. Too bad, människor. Så lätt slipper ni mig inte!
Nu sticker en hel bataljon av nittiofyror från Piteå snart, och kvar blir lilla jag med ett eget liv att leva. Den här bloggen kommer alltså inte att leva för min skull utan mer för att kunna förmedla för den som nu vill veta att jag fortfarande andas och har något för mig. Vissa (vem nu det kan vara) behöver försäkra sig om det tydligen. Har jag hört.
