Doctor Who
Ifall någon bryr sig så spenderade jag en fjärdedel av kvällen igår åt att grina till Doctor Who.
Fantastisk serie. Jag dör. Det bajsiga är att det inte kommer ett nytt avsnitt förrän julspecialen. Sen kommer det nya till våren. Det betyder att det numera kommer en tid då man inte har något att se fram emot när man far hem från diverse aktiviteter på lördagkvällar! (lång mening) Det känns riktigt SUPERMEGAtrist faktiskt.
Nu nördar jag igen. Jag vet, jag borde sluta. Har någon tips på en bra nörderislutarkurs man kan gå på, så är det bara att höra av sig!

Organdonator
Har precis blivit organdonator.
Inte direkt för att jag vill känna mig som en god människa, utan mest för att jag vet att det är schweinlånga köer till organ, och för att jag ändå inte behöver mina när jag dör.
Lista ut!
Jojagog äror sosugogenon popå atottot fofototogogrorafoferora nonågogonon sosnonarortot. Totypop poporortotrorätottotbobiloldoderor. Hohöror avov eror, kokärora vovänonnoneror! :D
Nu är jag sådär klurig igen.

Jag valde den här bilden för att jag liksom ser lite nyfiken ut... sådär man ser ut när man vill veta vad som döljer sig i en hemlig kod. Typ den som är där uppe!
1. (Jag är väl medveten om att rövarspråket inte är främmande för de flesta, men vi kan ju låtsas.)
2. (Kategorin är en ledtråd)
Glad!
"Jag tycker verkligen om att vara glad. Det är en grymt underskattad känsla. Tycker man har den för sällan!" – Hanna Berglund

Skiten är över
Nyss var allt tråkigt. Sådär grått och ledsamt som det är ibland när man har en läxa att lämna in. Typ en labrapport. Kanske om enzymer och matspjälkningen. Eller nåt.
Men nu är allt annorlunda. Nu är jag sådär glad och varm inombords som bara en människa som nyss har skickat in sin labrapport, och just nu sitter och tittar på "Ace Ventura – Pet detective" med två skorpor och ett glas mjölk bredvid sig, kan vara. Det är en fin känsla.

Skämtvarning på slutet!
Jag och Matilda har varit hurtiga idag! Simning på öjebyns simhall var det som gällde. Grymt kul! Känner mig öm i alla kroppsdelar du kan tänka dig. Speciellt röven. Hoppade ner från trean och landade lite snett. Men, det hör ju liksom till.
Vi har förövrigt haft mediedag idag. Det är då vi leker skattletare och designar tårtor. Tydligen.
Elina hittade en röd cykelhjälm, och jag hittade en bild av Åke som posar framför vår stolstaty i ettan :D


Nu brukar jag nämna nåt djupt, och det ska jag också. Öjebyns simbassäng. 3 meter!
Puss på dig, min gamle vän
Min mobil håller allvarligt på att bryta ihop nu.
Batteriet laddar ur snabbt som Usain Bolt, bakgrundsbilden har slutat fungera, jag verkar inte kunna ta emot samtal, den startar om sig själv utan anledning, efter ett tag låter det bzzzzzzzzzzzzzzt i flera timmar medan jag laddar den, och touchen har slutat fungera ibland. Plus att den laddar i 400 år. Fint.
Saknar denna:
Vad är det som är så fantastiskt med att spela gitarr i parken?
Nördar sönder nu. The Sims 3. Spelar det jämt. Laddade ner det på skolan till och med. Berättade min sims-familjs historia för min pappa. Jag behöver hjälp.
Grejen jag inte fattar är varför alla vill spela gitarr i parken... Vad är så coolt med det?

Man bara står ju där liksom. Ingen lyssnar ju ens! Så. himla. tråkigt.
Imorgon är vi lediga från skolan (woop woop!) så vi får se vad som händer här hemma. Ni kan ju gissa vars jag kommer befinna mig. (Ledtråd: Den är mjuk, och det jag har i knät låter och utsöndrar värme bland annat)

Råkade förresten av misstag döpa en av gubbarna till Gary Oldman. Fråga mig inte hur.
Nu blev det ingen bild här men...
Ni vet den där rösten i ens huvud...
Den där som viskar "Stanna kvar i sängen en kvart till. Du hinner ändå" och "Det är äcklig mat idag. Är du inte sugen på lite choklad istället? Fiket är bara en kort promenad bort!" Den rösten hör jag hela tiden. Douchebag-rösten kallar jag den för.
Problemet med min DB-röst är att den är väldigt lik min rationella inre röst. Den som går under namnet "Sunt förnuft". Hjälpsam som den är ropar den viktiga råd som "Slå av plattången innan du far!" och "Hoppa inte ner för stupet!". Vad händer då när dessa blandas ihop? Jo, det kan jag säga. Skit händer.
Låt mig berätta en historia.
Det var en gång en flicka/tjej/kvinna (inte helt olik mig) som körde bil längs en sliten och mörk gata.
Det regnade så smått, och vattenpölar fyllde varje vrå. Plötsligt fick hon syn på en alldeles speciellt fin och makalös en, och hennes inre röst gav henne då ett meddelande. "Kör ner i den, Hanna" (Låt oss säga att hon hette det) viskade den. Hanna, som i sitt moment av kort dumhet antog att rösten kom fram på grund av den mötande bilen, lydde och vad hände då? Bilen hon körde visade sig en dag senare ha fått punktering. Ett litet pang hördes nämligen under nerkörningen, och Hanna märkte att det visst var ett litet hål i vägen just där i lervattnet.
Vad kan vi då lära oss av den här historien?
– Lita aldrig på din inre röst.
P.S. Hm... en snabb uppdatering bara. Det kom fram att det nog inte var mitt fel ändå. Nån av oss verkar ha kört på en spik bara. Glöm allt det jag skrev ovan! Lyssna på din inre röst och allt sånt där flummigt. HEJS!