Det var en gång en fågel som hette Knut. Knut hade en bror som hette Ragnar, och de älskade att åka ut och flyga tillsammans. Deras favoritdestination var en el-ledning alldeles bredvid en vacker och djurrik sjö i Dalarna. En speciellt solig och fin dag satt de där och tittade på dett glimmande vattnet. De lyssnade i tystnad på de kvittrande sjöfåglarna, de kväkande grodorna och de spelande syrsorna borta i det höga gräset vid skogsdungen.

"Det här var fint" Kvittrade Ragnar.

"Ja, det var det. Ska vi ta ett dopp?" Undrade Knut glatt.

Knut ville det, och tillsammans dök de ner mot den spegelblanka vattenytan.

Vad många inte visste var att Ragnar inte var en särskilt snäll fågel. Inte ens Knut hade hunnit lista ut det, och därför blev han väldigt förvånad när Ragnar tog tag i hans hals och knöt en knut på den. Ironiskt, kan tänka, men sant. Medan Knut drunknade simmade Ragnar omkring och lekte i det blöta blå. Efter ett tag kände han något inom sig. Något som inte alls kändes bra. Ni kanske tror att det var ånger, men ack nej. Det var hunger.

Han tog tag i Knuts döda kropp, flög iväg med den och grillade den över öppen eld. Sedan styckade och slukade han honom i solnedgången. "Det här var fint" kvittrade Ragnar, och somnade under den blekrosa himlen.