Det är galet hur många som frågar om hur det känns att vara arton år. Helt sjukt. Seriöst, alla frågar. Vad ska man svara egentligen? Ska man ljuga och säga "Det är helt klart den största dagen i mitt liv. Jag känner verkligen i botten av mitt hjärta att jag precis passerat den första gränsen mot vuxenlivet."? Det är ju inte sanningen. Vad jag egentligen känner är ungefär ingenting. Jag känner samma sak som igår, eller i förrgår, med det undantaget att jag idag får äta tårta och öppna presenter. Plus att det är lagligt för mig att handla folköl och cigarettpaket på Ica om jag vill. Vilket jag inte gör.

 

Jag känner pressen för körkort som aldrig förr, och jag känner den stora framtiden och alla dess val krypa närmare, men det jag jag egentligen känt ganska länge. Alltså är mitt svar på den frågan "Tja, jag är ganska mätt och min temperatur är normal." Det är vad jag känner. Så okomplicerat, men så riktigt.