Tröttnad är inget ord
Det var en gång ett flickebarn
som gick på promenad
hennes kind var röd och pannan blöt
och munnen var ej glad
På hennes fötter satt två skor
av bly, så tunga såå
Det var så svårt att vandra hem
med onda stövlar på
Hon kånkade dock på, så stark
hon var där hon gick hem
Väl framme värkte tårna som
om alla var i kläm
Hon lade sig på sängen sin
och drömde sött om kor
Det bästa som hon visste och
befriat helt från skor.
Kommentarer
Trackback
