Huset ekar faktiskt när man går. Tramp, tramp, tramp... Allt är så öde.

I flera hörn ligger utspridda pinnar, hinkar, spadar, stenar, bilar och liknande. Allting ett spår av ett litet, litet barn, ett litet barn, en bror och hans fru. Gräsklippet ligger också i högar lite här och var.

Det enda positiva är att jag fått komma ut ur husvagnen och tillbaka i min bekväma säng... Men inte ens det känns jättemuntert just nu. Husvagnen hade faktiskt blivit ganska mysig och jag hade verkligen vant mig vid den där lukten man känner på morgonen, de där storspovarna som tjöt varje morgon fastän man ville sova.

Nu är allt tillbaka till det normala igen, fast allt är ändå inte som det ska...